Blogg


Arkiv


Kategorier


Meta

Logga in

att vara nödbroms

20 December 2009 - 22:01

Jag är som jag är. & eftersom jag är som jag är finns det nåt inom mig som skulle göra så ont om jag inte skulle ha lyckats klämma ur mig ett enda ynka litet blogginlägg med tanke på den mångordiga pratmakare jag annars brukar vara. Faktum är väl helt enkelt att det har hänt så ofantligt mycket, både inom produktionen & inom mig för att jag skulle ha haft tid att blogga.

Denna höst har varit händelserik. Stundvis har det känts som om just dendär händelserikedomen hade kunnat vara en liten pyttesmula mindre generös med att berika just mitt (& mina kombosars - HJÄLP mig, hur böjs kombo i plural?!) liv. Ibland, när det bara känns som om allting har fastnat. När en bara letat efter den där nödbromsen, när en bara velat skrika "väntalitenustoppstoppstoppjaghinnerjuintemed".

Att då inse att jag ju faktiskt har haft min nödbroms. Att den nödbromsen inte varit särskilt konkret eller illröd, utan funnits där precis hela tiden. I teatern. I er. Till & med i repandet av de där scenerna som kunde kännas som om de aldrig satt som de skulle, till & med i de där lådorna & de där vidunderliga änglarna som bara flyttade starkare & bättre. I den där confessionlampan som tändes över Larven, i de där chokladtomtarna på ensemblens hängare, i de där citaten i sminklogen & i de där penslarna som förändrade inte bara våra ansikten utan även vår mimik, i kläderna som förbättrade eller försämrade vår hållning så att vi inte kunde låta bli att röra oss rätt, i de där ljuden som gjorde att vi fick in en dramaturgi i ryggraden. I de där scenograferna som bara tog så mycket ansvar & fixade,fixade, fixade. I de där producenterna som alltidalltid fanns överallt sådär att jag nånstans hoppades att de hade fått lite extratimmar i sitt te om morgnarna (den där extraingrediensen som vi i vårt kollektiv sägs ha i teet är bara ett rykte! Förstås!), i den där regissören som såg, som visste vad hon ville, som med sin envishet & ödmjukhet har gett oss alla en chans att utvecklas utav bara helvete. I de där människorna.

De där människorna, skriver jag. Det blir så fel. För det handlar ju om er. Allihop. Om oss. Det var ni & vi & jag som gjorde att jag i torsdags kunde sitta & vara en gråtande polishustru som sen blev en lipande Malou bakom scen när vårens första morgon nalkades. Det var ni & vi som gjorde detta.

Här sitter jag nu ganska många mil bort & tänker att det är inte klokt egentligen att det var iförrgår som vi städade undan allt & lade hela Den gråtande polisen bakom oss. & klokt är det inte. Men alldeles jävla fantastiskt.

Östliga kramsnökramar till alla er som agerade nödbroms i min höst, till alla er som gjorde allting värt allting & till dig, teatern, som lät mig undfly verkligheten just då det behövdes & på sätt komma den närmare. Nu: vila. Det är vi alla värda, mina kära mednödbromslingar. (& förresten, den där extratimmen, den som jag förlorade när jag åkte till Finland, den ska ni alla få i morgonteet imorgon. Se det som en tidig julklapp.)


Malou Zilliacus




Johanna speaking

18 December 2009 - 00:01

Testing testing...
Så sitter man här då, ännu några timmar till klockan slår sju, men bördan känns outhärdlig. Det måste bara fram ett inlägg.
Konduktören hälsar från tjänstekupén, mackorna är ever-fräsch!
Vart är producenten?! Fortfarande kvar, än är allt under kontroll...
Trots halsfluss från vissa håll så sitter vi här och är aningen nostalgiska och ledsna och glada och ett fruktansvärt fint gäng.
Ryktet ahr börjat sprida sig om en fin städdag imorgon, kommer du?! Vem vill inte röja bland ölburkar och torkat rosévin. (Som såklart drickes dagen till ära)
Snöängel på tacket, vår-skriet är skriet vad mer kan man önska? Jo kanske, att äpplet till maken skulle falle... nej, men att natten ine tar slut..på läne än... ses kl sju!
Whiou whiou!


Kajsa Magnusson




framåt morgonen

13 December 2009 - 05:01

Jahaja...
Sitter således här och undrar om detta inte är en början på en fin tradition, att skicka blogg-inlägg kl 7 på morgonen.
Men har man sagt det så får man stå sitt kast - detta är delvis till (och på grund av) dig regisa smile

Vad säger man så här helt enkel? Man finner bara inte ord. Premiären är över, och förutom en viss nödbroms som personen vid tangenterna borde haft koll på, så gick det hela fantastiskt. Vilken grej, vilka människor, vilket kalas (vilken mat!)
Men det är ju en dag i morgon också. Och lyckligtvis så har ingen kommit bort den här gången, jag har inga öl i väskan och inga extra par skor, så det kommer nog att vaknas till en ganska normal morgon. Förutom då den här... vad heter den... den gråtande polisen, som ska spelas imorgon. Hoppasan. Kanske skulle man försöka efterlikna Staffan en smula.

Skulle du mot all förmodan ännu inte haft det stora nöjet att besöka dgp, så passa på i veckan. Årets upplevelse är nästan att ta i i underkant.



Johanna Pedersen




Press från pressen?

24 November 2009 - 09:04

God dag.

Här kommer Konduktören med sitt första och tämligen korta blogginlägg.

Måndagens repetition (repetition på en måndag! besynnerligt...) förlöpte till viss del som vanligt. De delar som icke följde vanans mönster bestod i tre gossar från Pressen. Ja, från diverse -närmare bestämt två- medier. Såväl Regissör som Konduktör utfördes ur konsertsalen för utfrågningar. Detta i två omgångar: Regissören och Lundagård respektive Konduktören och Tuppluren (Krischans tidning). Nu sitter Konduktören (med sitt SOL-alias Hannah) och funderar på om denne sagt något olämpligt under gårdagens halvtimmeslånga intervju. Vi får hoppas att så icke är fallet!

Gårdagen bjöd även på en sällsam upplevelse i ett källarrum på Bankgatan. Fritidslokalen -alias Bunkern- där ingen kan höra dig skrika, hade förvandlats till en f*****slokal (detta ord delvis censurerat för att inte avslöja för mycket om det som komma skall, av respekt till Trailergruppen). Man tog sig genom en smått labyrintartad källargång fram till just denna plats och konfronterades med en filmkamera. Konduktören fann sig naturligtvis trots viss nervositet till rätta i situationen och är spänd på det kommande -lysande- resultatet.

Mindre än tre veckor kvar nu.

Dethär kommer bli hur bra som helst.

Nu skall vi se, sa den blinde.


Hannah Billing




aNSEMBLEN

23 November 2009 - 04:00

Hej kära TIBE!!
I am so sorry for the lost of our producur. Where is she? Can´t find her anywhwhere!
PLEASE give her back before the premiere. We need her! And she need her shoes!
We are looking for her- We are all a big family! (Disa)
Love from all of us that are still here, awake. (Kajsa where aRE YO?!)


Johanna Pedersen




aNSEMBLEN

23 November 2009 - 04:00

Hej kära TIBE!!
I am so sorry for the lost of our producur. Where is she? Can´t find her anywhwhere!
PLEASE give her back before the premiere. We need her! And she need her shoes!
We are looking for her- We are all a big family! (Disa)
Love from all of us that are still here, awake. (Kajsa where aRE YO?!)


Johanna Pedersen




Till alla medverkande i “Först föds man ju”

14 September 2009 - 13:01

Åh nej, det är slut. Sommarteatern är slut! Vi var tvungna att slå upp, alla bara gick. Det är för sorgligt! Jaha, det var det. Så sent som i går låg vi i gräset och tittade upp i himlen. Tillvaron är komplicerad, mycket komplicerad. Jag är helt ur balans, det är liksom som om det fattas mig ett ben. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Jag håller på sätt och vis på att dö. Nu kommer dom...godstågen..bilderna..bordet….

Konstigt, konstigt vad fåglarna sjunger, jag visste inte att fåglarna sjöng i gråväder. Nej, nej det är faktiskt inte sorgligt det här, det är det inte. Det är fantastiskt! Tänk vilken sommar vi har haft, solen sken och allt andades frid. Tusen trådar virar in sig i ens liv. Vi kom, vi såg varandra, vi möttes. Det är Josefinas förtjänst alltihop. Jo, man ska försöka få ut det bästa av allt i livet och det har jag verkligen gjort den här sommaren, fått ut det bästa. Det har blivit mig förunnat att få häkta fast mina trådar i era. Ni är bland de finaste människor jag någonsin träffat. En sak är att spela teater, men att göra det med er! Jag har känslor för er, goda milda långsamma känslor. Ni har förändrat mitt liv och jag älskar er högre än det allra högsta hus!

Lunds studentteater, det är där man träffas. Det är klart, solklart! Tillsammans har vi stått i både solnedgången och soluppgången och med anletes svett byggt våra tält. Vi är visst ena riktiga ena! Vi jobbade nästan 24 timmar varje dag, och det är ju onekligen en hel del. Men nu är vi ju faktiskt väldigt bra på att städa!

Folk möts och de skiljs. Världen är full av människor och teaterprojekt som går ut genom ens dörr. Avslutar kapitel och börjar på nya. Man måste om och om igen lära sig att man kan inte göra allt på en gång. Sånt är livet. Tiden knuffar oss framåt. När jag vänder mig om och ser mitt förflutna i ögonen, så känner jag kärleken strömma emot mig. Jag gråter av glädje.

Tack tack tusen tack!


Anna Wallin




Först föds man ju: PREMIÄR imorgon

9 September 2009 - 23:00

Jag vet. Jag borde sova. Men tankarna flyger runt så jag tänkte att jag lika gärna kan dela med mig lite av dem. Tycker alltid att det är kul när någon annan har skrivit något här.

Idag hade vi genrep för "Först föds man ju". Eller idag och idag, vi var klara 00:45 så allt är som det brukar vara. Men samtidigt är inget som det brukar vara. Det är helt andra förutsättningar för den här produktionen än vad vi är vana vid. Mitt under genrepet började det ösregna. Plötsligt var vi skådespelare näst intill tvungna att skrika för att höras. Tekniken fick dessutom snabbt åtgärda lite läckor i tältet och räkna ut att några lampor måste hängas om av säkerhetsskäl. Sånt är faktiskt ganska bra att upptäcka på ett genrep så jag antar att det gick precis så lagom fel som sig bör.

På fredag är det hälsningsgille. Samtidigt ska hela vår scen inte bara packas ner från Sparta utan dessutom packas upp på¨Delphi. Det är ingen underdrivt att säga att vi behöver ALL hjälp vi kan få. Om du inte har anmält dig ännu. Gå in och gör det på: Doodle
Det kommer bli en viktig dag för höstens produktion och jag hoppas att vi får många nya entusiastiska novischer som vill engagera sig i LUST. Om du som läser det här är en novisch som just hittat hit så vill jag hälsa dig varmt välkommen. Hösten kommer att bli alldeles speciell. Den gråtande polisen kommer bli en produktion att minnas. Och skräms inte av intensiva slutveckor för trots att jag är sådär dunderslutkörd just nu är det samtidigt alldeles fantastiskt roligt. Blir helt varm när jag tänker på alla som är med och hjälper till på olika sätt.

Nej nu är det sovdags. Ses snart på nåt studentområde nära dig!


Disa Nordling




Tidigare

Här bloggar vi som för närvarande är aktiva i någon av Lunds Studentteaters verksamheter under informella former. Vi ser bloggen främst som en kanal att ventilera våra tankar i och kanske till och med få en snabb återkoppling genom, både från aktiva medlemmar men även från andra som kanske inte han något med studentteater att göra.

Kommentera gärna vad som skrivs här om du vill. Kom dock ihåg att det bloggarna skriver inte nödvändigtvis reflekterar hela organisationens åsikter utan är i första hand snarare respektive persons individuella uttryck.