Blogg


Arkiv


Kategorier


Meta

Logga in

att vara nödbroms

20 December 2009 - 22:01

Jag är som jag är. & eftersom jag är som jag är finns det nåt inom mig som skulle göra så ont om jag inte skulle ha lyckats klämma ur mig ett enda ynka litet blogginlägg med tanke på den mångordiga pratmakare jag annars brukar vara. Faktum är väl helt enkelt att det har hänt så ofantligt mycket, både inom produktionen & inom mig för att jag skulle ha haft tid att blogga.

Denna höst har varit händelserik. Stundvis har det känts som om just dendär händelserikedomen hade kunnat vara en liten pyttesmula mindre generös med att berika just mitt (& mina kombosars - HJÄLP mig, hur böjs kombo i plural?!) liv. Ibland, när det bara känns som om allting har fastnat. När en bara letat efter den där nödbromsen, när en bara velat skrika "väntalitenustoppstoppstoppjaghinnerjuintemed".

Att då inse att jag ju faktiskt har haft min nödbroms. Att den nödbromsen inte varit särskilt konkret eller illröd, utan funnits där precis hela tiden. I teatern. I er. Till & med i repandet av de där scenerna som kunde kännas som om de aldrig satt som de skulle, till & med i de där lådorna & de där vidunderliga änglarna som bara flyttade starkare & bättre. I den där confessionlampan som tändes över Larven, i de där chokladtomtarna på ensemblens hängare, i de där citaten i sminklogen & i de där penslarna som förändrade inte bara våra ansikten utan även vår mimik, i kläderna som förbättrade eller försämrade vår hållning så att vi inte kunde låta bli att röra oss rätt, i de där ljuden som gjorde att vi fick in en dramaturgi i ryggraden. I de där scenograferna som bara tog så mycket ansvar & fixade,fixade, fixade. I de där producenterna som alltidalltid fanns överallt sådär att jag nånstans hoppades att de hade fått lite extratimmar i sitt te om morgnarna (den där extraingrediensen som vi i vårt kollektiv sägs ha i teet är bara ett rykte! Förstås!), i den där regissören som såg, som visste vad hon ville, som med sin envishet & ödmjukhet har gett oss alla en chans att utvecklas utav bara helvete. I de där människorna.

De där människorna, skriver jag. Det blir så fel. För det handlar ju om er. Allihop. Om oss. Det var ni & vi & jag som gjorde att jag i torsdags kunde sitta & vara en gråtande polishustru som sen blev en lipande Malou bakom scen när vårens första morgon nalkades. Det var ni & vi som gjorde detta.

Här sitter jag nu ganska många mil bort & tänker att det är inte klokt egentligen att det var iförrgår som vi städade undan allt & lade hela Den gråtande polisen bakom oss. & klokt är det inte. Men alldeles jävla fantastiskt.

Östliga kramsnökramar till alla er som agerade nödbroms i min höst, till alla er som gjorde allting värt allting & till dig, teatern, som lät mig undfly verkligheten just då det behövdes & på sätt komma den närmare. Nu: vila. Det är vi alla värda, mina kära mednödbromslingar. (& förresten, den där extratimmen, den som jag förlorade när jag åkte till Finland, den ska ni alla få i morgonteet imorgon. Se det som en tidig julklapp.)


Malou Zilliacus




Kommentera


Namn:


E-post:


Här bloggar vi som för närvarande är aktiva i någon av Lunds Studentteaters verksamheter under informella former. Vi ser bloggen främst som en kanal att ventilera våra tankar i och kanske till och med få en snabb återkoppling genom, både från aktiva medlemmar men även från andra som kanske inte han något med studentteater att göra.

Kommentera gärna vad som skrivs här om du vill. Kom dock ihåg att det bloggarna skriver inte nödvändigtvis reflekterar hela organisationens åsikter utan är i första hand snarare respektive persons individuella uttryck.